Att överleva i ett Patriatkat

Syster, oavsett vem du är, hur du ställer dig till feminismen eller vilken kunskap du har kring patriarkala strukturer så är den här texten för dig. Patriarkatet förtrycker kvinnor, alla kvinnor är förtryckta av patriarkatet och med bakgrund av detta vore det rimligt att tro att vi alla hatade de här strukturerna och stred emot dem på olika sätt, men riktigt så enkelt är det inte. Vi förtrycks inte bara av patriarkatet, vi uppfostras av det. Vi är Patriarkatets ofrivilliga döttrar och oavsett om vi är feminister eller inte så gör vi upp strategier för att överleva. Personligen har jag gått igenom flera olika strategier i mitt liv, beroende på hur medveten jag har varit om det förtryck jag lever under.
Jag tänkte gå igenom några strategier som jag vet är vanliga för kvinnor och skriva om vad de strategierna innebär. Man skulle kunna dela upp dem i de tre klassikerna; fly, slåss och spela död. De är alla djupt mänskliga och instinktiva men i kampen mot en samhällsstruktur kan alla tes sig lite knepiga.

Fly.
Det här börjar tidigt för många tjejer och är kanske den första strategin vi lär oss. Vi lär oss att fly, att akta oss, vi är alltid på vår vakt och begränsar våra liv för att undvika den fara som män utgör mot oss. Det är inte fel att akta sig, det är ett nödvändigt ont, det är en väldigt naturlig reaktion när man som människa känner sig hotad. Och vi är hotade och vi är väldigt medvetna om att vi lever under hot. Som ensam strategi för att överleva patriarkatet brister det dock, för även om du inte går ut sen på kvällarna, även om du tar taxi istället för nattbuss när du väl är ute och även om du har mobilen redo med 112 inslaget så är du inte trygg. Och du kommer inte alltid kunna akta dig och det är väldigt viktigt att förstå att ingen skuld faller på en kvinna som tog en paus ifrån att fly. En kvinna som för en gång skull bara levde, utan att akta sig. Tyvärr lägger många människor skuld på henne om något väl händer. Inte minst hon själv. ”Jag borde inte ha följt med honom, jag borde inte druckit så mycket, jag borde inte klätt mig så…”
Straffet för att inte akta sig är brutalt, trots att vi uppfostras till att älska och lita på män så förväntas vi alltid vara redo att fly mäns våld.

Slåss
Det här handlar dels om fysiskt våld, att faktiskt slå män (vilket jag gjort otaliga gånger) men det handlar ännu mer om en mental och ideologisk kamp. Det fysiska våldet som svar på tex sexuella trakasserier tror jag väldigt mycket på. Jag känner ett behov av att visa män att de inte kan bete sig hur de vill ostraffat.
Att slåss mot hela patriarkatet är att slåss mot ett stort monster, det är att slåss mot en struktur som är djupt rotad i oss alla. Den kampen måste börja i en själv. Att synliggöra, förstå och arbeta bort sitt eget kvinnohat. För oss kvinnor är kvinnohatet ofta förenat med en hel del självhat.
Utöver det kan den här delen av kampen se väldigt olika ut, det kan handla om att debattera, bryta normer, kämpa för att ta plats i sammanhang där män gör det nästintill omöjligt för kvinnor att ta plats. Det är ett slag som aldrig tar slut och om du strider ensam så är det väldigt, väldigt utmattande.
Men jag är för att slåss, inte minst ideologiskt.

Spela död
Här landar väldigt många kvinnor, de landar i att spela döda. Den här strategin rekommenderar jag inte, inte ens som en delstrategi, men jag vet att många sitter fast i den. Det tar sig uttryck på många olika sätt, främst genom kvinnors antifeminism. Det är att acceptera patriarkatet och göra sig vän med det, vara Patriarkatets snälla dotter, inte den trotsiga, jobbiga eller arga.
Ni har säkert träffat henne, hon som hellre umgås med killar för att tjejer är så falska, hon som säger att män är rakare och ärligare och att vi faktisk har jämställdhet i Sverige. Hon som tycker att manshatande feminister är en skam för kvinnor. Hon som tror att det är en komplimang när killar faller kommentarer om hennes kropp och att om en man tar på henne på ett sätt som gör henne obekväm så är det inte hela världen. Hon har en tendens att kalla andra kvinnor för horor och hittar ursäkter för män som behandlar kvinnor illa. Hon kommer också, om den dagen kommer då hon själv blir utsatt kalla sig själv för hora och ursäkta den man som skadat henne, om så i tystnad. Hon accepterar patriarkatet och gör allt för att patriarkatet ska acceptera henne. Hon älskar sin förtryckare genom att hata sig själv.

Allt det här kan verkar förbannat mörkt och dystert, och inte minst ensamt. Att ägna ett helt liv åt att akta sig och slåss, att aldrig kunna falla tillbaka mot någonting, slappna av och hitta kraft. Men det finns någonting att falla tillbaka till, något som faktisk kan både skydda och ge oss ny energi för att kämpa vidare: Systerskapet. Tillsammans är vi så mycket starkare än ensamma, det är precis därför patriarkatet ägnat så mycket kraft åt att splittra oss.
Systerskap är så oerhört dyrbart.
Så systrar, älska, stärk och lyft varandra.
Fly inte ensamma, stå aldrig på en tom barrikad och slåss. Förena er i vetskapen om att vi behöver varandra, att det är inte andra kvinnor som är våra fiender i striden för överlevnad i, och slutligen störta ett patriarkatet.

Min spray och min skurborste…

Jag har en spray med mig när jag går ut, alltid. Om jag sprayar den i ögonen på någon så får den personen ont, ser ingenting för tillfället och får en röd färg i ansiktet som inte går att tvätta bort på flera dagar. Jag har inte haft den sprayen så länge, innan har jag haft nycklarna i fickan så att jag kunde greppa tag i dem och ha de mellan mina knogar, ett tag, när jag var 16 år gammal, gick jag runt med kniv. Jag har alltid med mig min mobil och en laddare också, så att jag kan larma om någonting händer. Från och med att jag stänger dörren efter mig och är ute börjar jag se mig omkring, jag försöker hålla koll på min omgivning så gott jag kan, ser jag män som går i grupp så tar jag helst en omväg, går det inte så lägger jag handen i fickan där sprayen ligger och stålsätter mig med djupa andetag och en bestämd kroppshållning för att dölja min osäkerhet. Jag är alltid redo, alltid beredd. På bussen eller tunnelbanan brukar jag titta på männen som är i min närhet, jag beskriver i huvudet för mig själv hur långa de är, försöker hitta tatueringar, smycken eller födelsemärken, memorerar deras kroppsbyggnad, kläder, frisyrer, hårfärg och gissar åldrar. Är de för närgångna, högljudda, aggressiva eller om någon av dem inte släpper mig med blicken så skriver jag upp allt jag noterar, eller om jag kan så fotar jag, när jag kommer hem raderar jag bilderna på männen som inte har skadat mig. Jag skickar sms till nära och kära om var jag är så att de vet, om något skulle hände, var och när jag sist var oskadd. De flesta männen går av bussen eller tåget utan att försöka skada mig, de flesta av dem har säkert inte ens lagt märke till att jag suttit skräckslagen och gjort mig redo på att utsättas för ett våldsbrott eller att adrenalinet flödar i min kropp och att pulsen är så snabb och stark att det nästan gör ont i bröstkorgen. Och om jag hade berättat det för dem så tror jag inte att de hade förstått varför, de hade nog kallat mig paranoid, löjlig och till och med blivit kränkta över att jag tänker så om dem. De är ju inte sådana män! De skulle ju aldrig gör någonting sådant!

Jag har en skurborste och havssalt i badrummet, alltid. Om jag skrubbar tillräckligt noga och länge så kanske jag blir ren, jag har inte givit upp än, efter alla de här åren så försöker jag fortfarande bli av med honom från min kropp. Han är en av de där männen som aldrig skulle göra någonting sådant, en av de där männen som inte är en sådan man. Ibland känner jag fortfarande lukten, smaken och beröringen av honom ibland, det kan komma helt plötsligt och varje gång får det mig att vilja kräkas. Han är det äckligaste som finns och han finns kvar på min kropp, som en hinna av smuts, som att hans kropp för alltid har besudlat min. Jag sitter i duschen och intalar mig själv att jag snart ska gå upp, jag ska bara bli ren först, sen ska jag inte duscha mer idag. Det är dagens fjärde dusch och jag har suttit här i mer än två timmar nu men jag intalar mig själv att det inte är någonting fel med det, alla duschar ju tills de blir rena, det tar bara lite längre tid för mig, för jag är lite smutsigare och äckligare än alla andra. Jag sitter ner i badkaret och skrubbar suggestivt varje del av min kropp, på samma sätt varje gång för att vara säker på att jag inte missar någonting. Ibland fastnar jag någonstans, där jag är lite extra äcklig, ofta är det “där nere”. Jag en näve salt och skrubbar på insidan av låren, de är redan röda efter det heta vattnet och den de hårda stråna på borsten. Röda, men inte rena. Det svider och jag ser blod, jag borde sluta nu men jag kan inte. Snart ska jag sluta men jag måste ju få bli ren först. Tårarna rinner, det är en ständig kamp som jag aldrig riktigt vinner, det är som att hannar tagit den här kroppen ifrån mig och jag försöker få den tillbaka, jag vill att den ska bli min igen, jag vill inte att han ska få äga den mer.

Jag har en spray med mig när jag går ut, alltid. För varje man som jag möter är en man precis som honom liksom varje man jag möter är en man som de män jag har i mitt liv utan att de någonsin gjort mig illa. Jag vet inte vilken man jag möter när jag möter dig, så jag greppar tag i min spray och stålsätter mig, i fall att. Jag lärde redan som liten att jag som tjej måste vara försiktig kring män, inte gå på mörka platser, inte vara ensam ute när det är sent. Jag har försökt att förklara hur för män att alla män är potentiella våldtäktsmän, eftersom jag inte vet om du är den där mannen jag ska akta mig för. Som svar får jag att “alla muslimer är potentiella självmordsbombare”… Minns ni nyheterna när en man sprängde sig i Stockholm? Nu hade terrorn kommit till Sverige! Min våldtäkt läste ni aldrig om… för den terrorn är en del av vår vardag och har funnits här hela tiden.

Jag har en spray med mig när jag går ut, alltid. För jag vill inte behöva tvätta bort dig också.

Svar på en fråga om Guds kärlek

Jag fick en fråga på Ask.fm om Guds kärlek till alla människor och svaret krävde en betydligt längre text än vad Ask.fm ger utrymme för så jag svarar här istället och hoppas att fler kan dra nytta av det.

Frågan var:

“Vad finns det för bevis för det du sa om att Allah älskar alla människor och till och med de som inte tror på någonting? Du har skrivit flera gånger att du VET att det är så men imamen i moskén som jag går till säger att det inte är så.”

Svar:

Jag har sagt och jag fasthållet att jag vet att Gud älskar alla människor som har levt, lever idag och alla som kommer att leva. Det gäller troende som icketroende, snälla som elaka. Oavsett vad du har gjort i ditt liv så innefattas du av Guds kärlek, även om Gud inte älskar alla dina handlingar så älskar Han dig. Att säga att man vet innebär att man har belägg för det man säger och jag har belägg för det, belägg som jag ska försöka framställa här.

För det första ska några saker fastslås om Gud i förhållande till människan och människan i förhållande till Gud, saker som är väldigt grundläggande i vår tro och som alla muslim känner till.

Det första är att alla människor, oavsett tro, är skapta av Gud. Han är vår Skapare, alla människors skapare.

Det andra är att Han inte behöver oss, Gud har inga behov, Han behöver varken jorden, människorna, djuren eller någonting annat i sin skapelse. Vi skapades alltså inte utifrån något typ av behov.

Det tredje är att Han äger oss och att vi tillhör Honom, med andra ord så kan Han göra vad Han vill med oss.

Det fjärde är att Han är vår Försörjare, det gäller också allt i Hans skapelse. När vi tänker “försörjning” så tänker vi ofta på materiella saker, pengar, mat, hus, kläder och så vidare. Det är korrekt, det är alla gåvor från Gud men Hans försörjning är inte begränsat till det. Varje andetag du tar, varje hjärtslag ditt hjärta slå gör det med Guds tillstånd. Likadant är det med allt i ditt liv, varje sekund av ditt liv. Det betyder att Gud är aktiv i sin omsorg för dig hela tiden, oavsett vem du är.

För det femte, vad innebär det att fortsätta andas? vad innebär det att få gåvan att vakna upp till en ny dag? Det innebär möjligheter, det är en möjlighet att utvecklas som människa, att komma till tro, att börja praktisera, att be om förlåtelse, att förstå mer, att rätta till misstag. Ännu en dag i ditt liv innebär ännu en chans att komma Gud nära.

För det sjätte, Han har inte bara skapat dig, givit dig gåvor och nya chanser att rätta till dina misstag, Han har också omsorgsfullt lagt ut en plan för dig och ditt liv, det gäller också varenda människa som någonsin har levt! Oavsett om de tror på Honom eller förnekar Honom. Oavsett om de lyder eller trotsar.

Nu, innan vi går vidare, låt oss plussa ihop dessa saker och se var vi hamnar såhär långt.

Gud har skapat dig, Han äger dig, Han behöver dig inte, Han har skapat dig i syfte att underkasta dig Honom men Han fortsätter låta dig leva även om du inte gör det. Och även om du inte gör rätt så fortsätter Han ge dig möjligheter att rätta till dina fel, Han fortsätter försörja dig och ge dig gåvor och Han fasthållet sin plan för dig och ditt liv.

Äger du någonting som har ett bestämt syfte? En dator? En mobil? Om den inte uppfyller sitt syfte utan gör fel hela tiden och du inte tycker om den, kommer du behålla den? Kommer du till och med fortsätta ta hand om den även om den aldrig gör rätt? Troligtvis inte?

Det sjunde beviset på att Guds kärlek inkluderar alla är profeten Mohammed (saws), vad blev han skickad som? Det första svaret som kommer upp är just “profet” eller möjligen “sändebud” och båda de sakerna är helt sant. Men i Koranen så nämner Gud någonting annat också, Han beskriver att Mohammed (saaws) blev skickad som en till sak. Versen är tagen ur kapitel 21, Al-Anbiya’ (Profeterna)

[21:107] Vi har sänt dig [Muhammad] enbart av nåd till alla folk.

I den här versen så använder Gud ordet alamin, inte mu’minoon. Om Han hade använt ordet MOMEMIN så hade det betydde att profeten (saws) sändes som en nåt till de troende, men efter som Gud väljer ordet ALAMIN så betyder det att Mohammed (saws) sändes som en nåd och barmhärtighet till hela mänskligheten. Och notera att Gud inte nämner några undantag alls, det inkluderar alla, inte ens beror det på om du någonsin kommer till tro eller inte, oavsett så innefattar den här versen dig. Det betyder att profeten Mohammed är sänt med kärlek, nåd och barmhärtighet även för de som inte ser honom som profet eller tror på Han som sänt honom!

För det åttonde, jag vill ta upp en till vers och prata speciellt om en del i versen. Versen är från kapitel 7 i Koranen, Al- A’raf (Urskillning).

[7:156] Låt gott komma oss till del i detta liv och i det eviga livet. Ja, Vi vänder tillbaka till Dig [i djup ånger].” [Gud] svarade: “Jag låter Mitt straff drabba den Jag vill; men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt och Min nåd skänker Jag dem som fruktar Gud och ger åt de behövande och som tror på Mina budskap;

“Men Min nåd och Min barmhärtighet når överallt…”

Fantastisk vers, helt underbar! Först berätta Gud att vi alltid kan vända oss tillbaka till Honom i ånger och be om det goda både i det här livet och i nästa liv, sen berättar Han om vad han svarar på den bönen (du’a). Så vad svarar Han? Han svarar flera saker, dels svarar Han att Hans straff drabbar den Han vill. Och vi vet att “straff” kan betyda flera saker i Koranen, många tror att detta alltid betyder helvetet men det finns flera olika straff, så straff och barmhärtighet är ingen motsättning. Ett straff är inte tvunget att vara evigt, det kan vara begränsat. Sen nämner Han det jag ville stressa i det här sammanhanget, att Han nåd och barmhärtighet når överallt. Den är tillgänglig för alla människor. Observera att nåd och barmhärtighet inte är exakt samma sak, det är viktigt att förstå när man går vidare i versen och Gud nämner att Hans nåd (alltså, de Han benådar från straff) skänks till de som fruktar Gud, ger åt behövande och tror på Hans budskap. Men Han begränsade inte sin barmhärtighet till de som fruktar Gud, ger till behövande och tror på Hans budskap. Versen inleddes med en du’a (bedjan) om förlåtelse och avslutades med hur förlåtelsen i det här sammanhanget skulle uppnås och hur man skulle benådas för straff. Men barmhärtigheten och Guds Nåderikedom begränsades inte utan beskrivs som något som når överallt och därför finns tillgänglig för alla.

För det nionde, jag pratade tidigare om att Gud har skapat oss, Gud är också den som känner oss bäst, alla människor, det är också en väldigt grundläggande sak inom islam. Gud vet våra förmågor och våra begränsningar och utifrån dessa ställs krav på oss, det är också utifrån detta som krav inte ställs på oss. Jag ska ta upp två stycken verser i Koranen för att påvisa vad jag menar. Den första versen är från Kapitel 4 i Koranen An- Nisa’ (Kvinnorna).

[4:28] Gud vill lätta era bördor, eftersom människan är skapad svag.

Gud vill underlätta människors bördor, Gud vill göra livet på den här jorden lättare för människan eftersom Han vet om människors svagheter. Om Han vill underlätta (återigen, vi pratar människor, inte bara en grupp människor) är inte det då för att Han vill hjälpa människan att lyckas?

Den andra versen jag vill ta upp på samma ämne är från kapitel 2 i Koranen, Al-Baqara (Kon)

[2:286] Gud lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas honom till last. Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel. Herre! Lägg inte på oss en sådan börda som den Du lade på våra föregångare. Herre! Lägg inte på oss [bördor] som vi inte har kraft att bära. Utplåna våra synder och ge oss Din förlåtelse och förbarma Dig över oss. Du är vår Beskyddare! Låt oss segra över förnekarna av sanningen!”

Gud lägger inga bördor på dig som du inte kan bära, det här gäller också alla människor. Det är också en barmhärtighet och kärlek, ännu ett exempel på hur Gud vill alla människor väl och vill hjälpa oss att lyckas. Vidare i versen säger Gud att det goda som vi gör kommer räknas till vår fördel och det onda som vi gör kommer ligga oss till last. Inte heller i den här versen använder Gud mu’minoon, Han talar med andra ord inte bara till de troende i den här versen heller. Oavsett om du är muslim, kristen, jude eller från någon annan religion, eller ingen religon alls gäller samma sak, du kommer få stå till svars för det onda du har gjort men du kommer också att belönas för dina goda handlingar. Oavsett tro så gör vi alla både bra och dåliga saker, så oavsett tro kommer vi alla både bli frågade och belönade på domedagen.

För det tionde, låt oss gå tillbaka till början för oss människor enligt islam, nämligen till den första profeten och den första människan någonsin, nämligen Adam (a.s). I Koranen så nämns ibland “benu Adam”, det översätts ibland till “Adams söner” men meningen är närmare bestämt “Adams barn”. Den första av två verser beträffande Adam (a.s) jag tänker hänvisa till är ifrån kapitel 17 i Koranen, Al- Isra’ (Den nattliga resan).

[17:70] VI HAR sannerligen visat Adams söner stor heder. Vi har gjort det möjligt för dem att färdas över land och hav och försörjt dem med god och hälsosam föda och gynnat dem framför många av de andra varelser som Vi har skapat.

Här berättar Gud, att Han har visat heder, alltså hedrat, “benu Adam” vilket innefattar alla människor som någonsin har levt, lever idag och kommer att leva. Det går att säger väldigt mycket om den här versen men jag vill gärna gå vidare till nästa då texten redan är lång och det fortfarande finns flera punkter kvar. Nästa vers jag tänker ta upp har jag tagit upp förut i ett annat sammanhang, nämligen rätten att diskutera och ställa frågor. Men nu ska jag ta samma vers och belysa en annan lektion som den versen ger oss. Versen är från Kapitel 2 i Koranen, Al- Baqara, (Kon).

[2:30] OCH SE, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” [Änglarna] sade: “Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?” [Gud] svarade: “Jag vet vad ni inte vet.”

Samtalet gäller människan, den som har skapats och ska bli ställföreträdare på jorden är Adam (a.s). Några intressanta saker med den här vesen utifrån det som den här texten handlar om finns i det som änglarna säger. I början skrev jag att Gud inte behöver oss, änglarna nämner att de sjunger Hans lov och prisar Hans heliga namn. Människan är skapt för att dyrka Gud men det fanns de som dyrkade Gud innan vi fanns, i det här fallet änglarna. När de beskriver vad mänskligheten kommer göra på jorden så talar de om korruption, mord och sedefördärv och tyvärr kan man ju inte annat än att konstatera att mänskligheten har gjort allt detta och gör det än idag. Människans historia kantas av fruktansvärda gärningar som bidragit till både lidande och många oskyldigas död. Gud svara “Jag vet vad ni inte vet”. Gud rättar dem inte, Gud nämner bara att Han vet någonting om oss som änglarna inte har vetskap om, något som är så fint att vi trots att det hemska vi gör ska få existera. I den korta frasen “jag vet vad ni inte vet” innefattas givetvis oerhört mycket kunskap som bara Gud besitter, men en av de saker Gud vet om människan, som människan själv ofta inte känner till är människans potential. Han vet vem du och jag och alla andra människor på jorden kan vara och den potentialen älskar Gud så mycket att Han låter oss finnas, Han låter oss fela och börja om och Hans dörr är alltid öppen.

För att göra en sista poäng och för att avrunda en text som försöker att beröra ett oändligt stort ämne vill jag gå tillbaka till profeten Mohammed (saws) och ta upp två verser i kapitel 53 i Koranen,  An- Nadjm (Stjärnan) som talar om honom.

[53:3] Och han talar inte av egen drift –

[53:4] nej, [det är] uppenbarelsens ord,

Om profeten (saws) sa någonting så vet vi att det inte är ifrån honom, det är ifrån Gud. Men betydelsen är djupare än så, det handlar inte bara om orden han sa, det handlar om att hela hans karaktär och moral var felfri hos Gud. Allt som profeten älskade, älskar Gud. Det som gjorde profeten ledsen, gör Gud ledsen och så vidare. Så titta på hans liv, titta på den sorg han uttryckte över människor vilsenhet, titta på kärlek han hade för sina ickemuslimska medmänniskor. När en granne som hatade honom och kastade sopor på hans bostad dagligen blev sjuk och han kom för att se hur det var med henne. Tårarna han grät över Abu Talibs dödsbädd. Uppoffringen i att berätta om islam år efter år på bekostnad av hans egen säkerhet för att de människor som ville tro skulle får dawah (inbjudan till tro) Hela hans liv genomsyras på exempel av medmänsklighet och genuin kärlek. Låter det som en profet som blivit utsänd av en Gud som inte älskar?

“Vem är du att tala om islam?”

För ett tag sen träffade jag en muslimsk man som jag aldrig har träffat förut, vi började av en händelse att  prata och kom snabbt in på islam. Han var en man med väldigt många och starka åsikter som ligger ljusår ifrån mina egna åsikter och han försökte antyda att han hade stöd i koranen för det han sa. han hade en tydlig wahabistisk inställning och mycket av hans retorik påminde om vad sympatisörer till terrorister som IS brukar säga. Mycket av det han påstod står i Koranen går inte att återfinna där, vissa av sakerna han nämnde är baserat på hadither och andra saker är från ännu senare literära verk där författaren ibland diskuterar islam och ibland diskuterar sin tids politik. Jag påpekade hans fel men han var väldigt bestämd och ville inte lyssna utan avfärdade allt jag sa, han sa bestämt att det stod i Koranen, att han visste det men givetvis utan att kunna referera till någon faktisk vers. Till exempel påstod han att det står i Koranen att Aisha var 6 år när hon gifte sig med profeten Mohammed (saws) och 9 år när de fullbordade sitt äktenskap. Det är ett känt påstående som är taget ifrån en mycket omdebatterad och problematisk hadith i Al Bukhari, inte ifrån Koranen. Envis som jag är fortsatte jag hävde att han, en äldre man som varit muslim i hela sitt liv hade fel, för det hade han. Andra saker han tog upp stod faktiskt i Koranen, han tog upp verser som talade om krig och rätten att försvara sig, men om man som han gjorde, tar versen och ställer den för sig själv, utan de inledande och de följande verserna så missar man hela resonemanget som Gud för och det låter som att det bara är att dra ut och kriga. Inte heller det ville han lyssna till och han var inte intresserad av tafsir, den historiska kontexten och förklaringen till versen han tagit upp. Men jag fortsatte försöka förklara ändå och tonen i hans röst blev mer och mer irriterad och till slut frågade han mig vem jag är att diskutera islam? Är jag lärd? Nej, svarade jag, jag är inte lärd. Jag gör inte heller anspråk på att vara lärd, jag har en ytterst begränsad kunskap men jag använder gärna den lilla kunskap jag har och försöker att fylla på den. Samtalet förändrades och kom att handla om något som diskussioner om islam ofta kommer att handla om, vem har rätt att yttra sig om islam? Vem har rätt att ställa frågor? I min mening har alla det, i hans mening var jag helt ute och cyklade och borde lyssna och acceptera det som sades utan att undra så mycket. Han sa att mina frågor och funderingar var upprörande och rent av respektlösa mot Gud.

Jag gick hem och satte mig på kvällen som vanligt med Koranen och den här kvällen fastnade vid en vers:

[2:30] OCH SE, din Herre sade till änglarna: “Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” [Änglarna] sade: “Skall Du tillsätta någon som stör ordningen där och sprider sedefördärv och [till och med] utgjuter blod, medan det är vi som sjunger Ditt lov och prisar Ditt heliga namn?” [Gud] svarade: “Jag vet vad ni inte vet.”

Jag tänkte på den mannen tidigare på dagen hade sagt, att det var respektlöst mot Gud att ställa frågor om islam. Alla muslimer vet att änglar aldrig trotsar Gud, de är inte oss människor. Alla änglar dyrkar och älskar Gud och lever i total underkastelse under Gud, det är så de är skapade.  Vi människor och djiinn (osynligt väsen) är unika så till vida att vi är skapade med fri vilja och kan välja att tro eller inte tro och vi kan synda, men det kan inte änglar, allt de gör och säger är i enlighet med Guds vilja. Men när Gud skapade Adam så ställde de en fråga som nästan kan tolkas som kritisk, de ville förstå varför Gud hade skapat Adam. Varför gjorde de det och varför berätta Gud om den konversationen i Koranen, vad vill Han säga till oss människor med det?

Det leder till en fråga, kan vi på riktigt förstå vår religion och utvecklas inom den om vi inte får fråga om den? Om vi inte får syna den och utforska den på riktigt? Nej, det kan vi nog inte. Det finns många verser i Koranen där Gud ger råd om hur vi ska lära oss saker och hur vi ska förstå saker, att använda vårt förstånd, vår logisk och vår förmåga att vara ifrågasättande återkommer otaliga gånger i koranen.

I sura (kapitel) Yasin talar Gud om de i Mekkah som aldrig kommer komma till tro på grund av sitt hat och sin arrogans oavsett hur mycket profeten (saws) än talar med dem. Om dem säger han bland annat:

[36:9] och Vi har satt ett hinder framför dem och ett hinder bakom dem, och Vi har täckt över deras [ansikten] så att de inte kan se.

I den här verser talar Gud om ett hinder framför dem; de ser inte Guds tecken i skapelsen, i sin vardag och i sig själva och ett hinder bakom dem; de lär sig inte av sin historia och kan därför inte heller se sanningen genom att studera det som ligger bakom dem.

De finner inte sanningen trots att den ligger både framför dem och i deras forna tider. Det är inte bara en vers om de personerna i Mekkah som inte ville tro, det är en uppmaning från Gud att faktiskt utforska, fråga, använda förstånd och tänka.

Så, änglarna i [2:30] som aldrig trotsar Gud eller tvivlar på Honom ställde en närmast kritiska fråga till Gud om Hans skapelse medan de vilseledda människorna i [36:9] som på grund av sitt hat och sin arrogans aldrig lärde känna sanningen lät bli att se den genom att vara oförmögna att titta granskade och nyfiket på sin omvärld och på sin historia. Så det finns onekligen uppmaningar från Gud att utforska, ifrågasätta och studera för att stärka sin tro. Då kommer vi ju till den sista frågan i hela det här resonemanget, om man det frågas och granskas, vem ska göra detta? Är det så att det krävs en viss kunskapsnivå, en viss utbildning och en viss auktoritet för en människa innan hen kan ta sig rätten att vara frågvis när det kommer till Gud och hans bud?

Jag vill ta upp en till vers i Koranen för att besvara den frågan och det är en vers från Sura 62, Al Djumu’ah

[62:2] Det är Han som har sänt ett Sändebud till de olärda ur deras egna led för att framföra Hans budskap till dem och [lära] dem renhet och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom – de hade förut helt uppenbart gått vilse –

Gud berättar att Han har sänt ut någon som ska undervisa de olärda och syftar då på att Han har sänt profeten Mohammed (saws) till folket i Mekkah, ett folk som här beskrivs som olärda och vi vet att Mekkah var en stad mitt i öknen, utan universitet, utan stora bibliotek och utan en för sin tid utvecklad infrastruktur. Men när Gud säger att Han sänt ut någon för att undervisa de olärda så säger Han också att den person som är utsänd är från deras egna led, från de olärdas led. Vad menar Gud med det? Profeten Mohammed (saws) var själv född och uppvuxen i Mekkah och han var inte läs och skrivkunnig. Han, som var en av de som inte kunde läsa och skriva skulle bli den främsta läraren i kunskapen om Guds ord. Han utbildades inte av dåtidens stora universitet eller filosofer, han utbildades av Gud i en stad fylld med okunskap.

Gud valde en man som inte kunde läsa eller skriva, som inte hade status i samhället, han var föräldralös och tillhörde den fattiga delen av befolkningen och Gud lät honom undervisa folk i Hans bud. Kunskapen kom där den kanske minst antogs att komma. Under sin tid som profet skulle Mohammed (saws) lära ut allt annat än vedertagna sanningen, i ett samhälle där statyer dyrkades skulle han lära ut att det bara fanns en Gud att dyrka, i ett samhälle där fickor begravdes levande vid födseln och ansågs vara mannens ägodel skulle han lära ut att alla människor har samma värde. Vem var han enligt Mekkah att säga allt detta? En man utan föräldrar, utan pengar och utan utbildning i läsande och skrivande? Gud hade en poäng med det här, en poäng vi kan lära oss av än idag. Vi har alla rätt att utforska och diskutera vår religion, när du hör någon uttala sig om islam, fråga inte “vem är den här personen” utan fråga dig “vad säger den här personen”. Värdefulla reflektioner och sanningar kan komma ifrån människor som inte besitter det vi i våra samhällen förknippar med status och det finns utbildningar i livet som Gud låter oss gå igenom som inga universitet kan erbjuda.

Så läs, fråga, tänk och diskutera, låt ingen hindra dig när Gud har gjort klart att det är en del av din religion. Det här är fösta texten jag skriver som berör Koranen och jag ville inleda med den just för att jag tänker här i min blogg göra just det som så många anser att jag inte gör göra, jag tänker föra teologiska resonemang kring Koranen.

Min dagbok- 4 September 2001

Tisdag den 4 September 2001

Det finns nog ingenting som kan ge mig adrenalin så lätt som killar och vuxna män kan. Och jag börjar faktiskt bli arg nu, arg på att jag ska behöva vara rädd. Det kanske är det här jag behöver efter alla år, att få bli arg istället för att bara vara rädd för dem? Men jag vet inte hur jag ska använda mig av min ilska, det ända jag kan göra just nu är att skriva den här texten, en text ingen kommer läsa utom jag själv och som alltså inte kommer kunna ändra ett skit.

Jag går omvägar för att undvika killar när jag ser att de går tillsammans och det märks så tydligt att de märker att jag blir rädd. Idag till exempel när jag INTE hann gå en omväg när jag skulle hem från skolan kom det 5 killar rakt mot mig, de var kanske 18 år gammal! De lät ganska mycket, så där som killar gör när de är med sina polare och tog upp hela trottoaren, jag var tvungen att gå emellan dem och jag gick med huvudet sänkt. En av de kallade mig “lilltjejen” och frågade var jag skulle, han sa det liksom hånfullt och en annan ställde sig i vägen för mig och frågade varför jag inte svarade. De skrattade åt mig för att de såg att jag var rädd, det kändes som en evighet innan jag kom därifrån. De “råkade” nudda mig och puttade lite på mig när de släppte i väg mig, inte så att det gjorde ont eller så men bara för att vara jobbiga. När jag skyndade vidare ropade de att de bara skojade och att jag inte skulle ta allt så seriöst. Men de såg att jag blev rädd när de blockerade vägen och de fortsatte.

Killarna i klassen är ju dumma i huvudet men det verkar ju inte vara något som går över med åren direkt. I klassen tar brukar killarna ta reda på vilken av oss tjejer som har ömma bröst och sen armbågar de oss i börsen när vi går förbi, ibland klämmer de också och skrattar. Lärarna suckar mest och ibland säger de ifrån, samma sak när de skriker ut att någon har mens och sen trackar en hela skoldagen för att de har sett att man jag med sig bindor i väskan. De kommer alltid undan med allt de gör, för att “killar är ju sånna”. Ja, det kanske de är för att alla LÅTER DEM VARA SÅNNA.

I matsalen var den några tjejer som pratade med varandra just om kroppen och sånt och de kom in på onani, en av tjejerna sa att hon “tar på sig själv” innan hon somnar ibland. De andra tjejerna verkade bli generade och SÅKLART hörde killarna vid bordet bredvid vad tjejen hade sagt. Så nu kallas hon slampa, hora och “pullaren” . Nu är man tydligen hora för att man pilla PÅ SIG SJÄLV OCKSÅ. Att killarna runkat sen dagis är tydligen inte lika “slampigt”! Killar som har med sig porrbilder till skolan och pratar om tjejers kroppar varje rast borde väl i så fall ses som vandrande brodeller? Men “killar är ju sånna…”

Men jag är ändå mer rädd för vuxna män, jag får alltid höra att jag ska gå till en vuxen när det är någon men det är vuxna som gör de värsta sakerna, då är de bättre när killarna bara är jobbiga tonåringar. Jag hatar när män dricker alkohol och helt plötsligt tror att det är okej att pilla en 14 årig tjej i håret och säga att jag börjar bli en “ung vacker kvinna”. Jag börjar inte alls bli en ung vacker kvinna, jag är en 14 åring, ta bort din händer gubbjävel! Jag blir arg efteråt, i stunden blir jag bara rädd, för jag vet bättre än många vad den där pillande i håret kan sluta med.

Den fula gubben

När jag var liten så varnades jag för en hemsk och farlig människa, det var en man som ingen verkade veta namnet på så han gick under smeknamnet “ful gubbe”. Han ville göra barn illa och kunde kidnappa hem barn och göra äckliga saker med oss om vi inte var försiktiga, om jag träffade honom så skulle jag springa, ropa på hjälp eller leta efter en snäll vuxen. Jag skulle känna igen honom på att han var konstig, fanns i lekparken eller på skolgården och erbjud barn godis. Och så skulle han ju vara ful förstås, det hördes ju på namnet. Jag aktade mig och jag tog inte emot godis från någon gubbe som var konstig i lekparken och ful, barndomen passerade mig utan att den fula gubben drabbade mig och jag blev tonåring.

När jag kom upp i tonåren hade den fula gubben förflyttat sig från lekparken till de mörka genvägarna hem från vännerna på kvällen, han kunde också hålla till i skogen och på bakgator på kvällar och nätter. Han tycks ha blivit folkskygg och verkar inte gilla solen längre. Nu kom andra förhållningsorder för hur jag och mina tjejkompisar skulle undvika den fula gubben. Vi skulle inte vara ute så sent och framför allt inte ensamma och om vi var ute skulle vi hålla oss till gator med mycket folk och belysning på, vi skulle inte klä oss för lättklätt för den fula gubben triggades av naken hud, hud var för honom vad rött tyg är för en tjur liksom, han tappade helt fattningen och blev till ett monster av bara ben och urrigningar. Nu skulle vi lära oss slåss också, vi skulle skrika och sparka honom mellan benen om han dök upp och när vi var ensamma skulle vi ha nycklarna mellan knogarna och mobilen i fickan med numret 112 inslaget och alltid hålla oss nyktra.

När jag sen blev vuxen hade den fula gubben hittat ut på krogen och han hade börjat extraknäcka med att köra svarttaxi, han verkade under åren bredda sin arena och nu var han i taxin, på krogen, i skogen, i gränderna, i parkerna, trapphusen… ja han var lite överallt. Men var bodde den fula gubben? Han bodde hemma hos mig, kanske bodde han också hemma hos dig. Han jobbade, hade vänner, var social och såg ut som en snäll vuxen man. Han var ingen ensamvarg, han var inget UFO. Han var en av de människor jag uppmanades till att söka skydd hos, lyssna på och alltid lita på.

Den fula gubben är en helt vanlig kille, en helt vanlig man som gör ett oförlåtligt val i sitt liv, han rör sig inte på vissa bestämda platser och det finns inga frizoner, han har inget bestämt signalement. Den fula gubben i parken är ett undantag bland våldtäktsmännen, pojkvännen, pappan, bästa kompisen, kollegan eller morbrodern är regeln.  Han är inget monster som sitter och trycker i en buske och plötsligt blir som en varulv när han ser en kort kjol, sluta ljuga om våldtäktsmannen, sluta tala om honom som om han vore tagen ur en skräckfilm eller läskig saga.

Många dömda våldtäktsmän ser inte sig själva som våldtäktsmän, de stämmer inte in på beskrivningen av den fula gubben. Ännu allvarligare är att många våldtäktoffer inte heller känner ingen beskrivningen av varken våldtäktsmannen eller hur våldtäkten skedde, så många anmäler inte och ser det inte som en “riktig våldtäkt”.

Föreställningen om våldtäktsmannen som någon som är lätt att känna igen på förväg och alla förhållningsorder som kvinnor får för att slippa bli våldtagna bidrar också till en fruktansvärd skam känsla efter en våldtäkt.

“Jag borde inte ha litat på honom!”

Jo, han borde inte ha svikit ditt förtroende!

“Jag borde ha slagits mer”

Du borde aldrig ha haft någon att freda dig emot!

Det ligger aldrig på den våldtagna att förhindra en våldtäkt, våldtäktmannen går inte att känna igen i förväg och scenariot går inte att förutspå.

Våldtäktmannen är en helt vanlig man och han bär ensamt hela ansvaret oavsett om du möter honom i parken, på krogen eller i ditt eget sovrum.

Genomgång av artikeln i Expressen

Kära läsare, jag skrev ett inlägg här på bloggen som sen blev en debattartikel i Expressen, det är en artikeln som har vantolkats till förbannelse så jag tänkte på ett så överpedagogiskt sett jag bara kan gå igenom artikeln och förklara vad jag menar. Om ni känner att jag skriver er på näsan så ber jag om ursäkt, jag håller med er, jag vet att de flesta av er förstår vad jag menade, det här inlägget skriv på grund av att det finns väldigt många människor som har svårt att vara intellektuellt hederliga i debatten. Okej, då kör ni! 🙂

Du ombeds aldrig att ta avstånd ifrån någonting som personen som frågar inte förknippar dig med, det är troligtvis därför ingen har kommit fram till min och frågat om jag tar avstånd ifrån Hagamannen, jag förknippas inte med Hagamannen, han poppar liksom inte upp i huvudet på folk när ser mig, det är ju positivt.

Jag inleder med att formulera ett huvudproblem som jag vill belysa, nämligen att frågan “tar du avstånd” innebär att man är förknippad med det man nu ska ta avsänd ifrån. Jag tar sen upp Hagamannen, det kan ju verka lite osökt och det är det som är poängen, jag har ingenting med Hagamannen att göra, vilket alla förstår, jag har lika lite med IS att göra, vilket färre människor förstår.

Jag är inte representant för något företag eller parti, jag är inte med i någon styrelse och jag kopplas inte till någon organisation. Jag är en sådan där privatperson ni vet, en sådan som aldrig behöver ta avstånd ifrån annat än mina egna felaktiga handlingar eller uttalanden, det enda rimliga avståndstagandet jag kan frågas om är “ångrar du dig?”.

Här försöker jag visa att avståndstagande från andras uttalanden eller handlingar kan ändas avkrävas om man är en representant för till exempel en organisation, ett företag eller liknande, man behöver kanske inte alltid vara den främsta representanten men man ska i alla fall vara medlem eller ha uttryckt sympatier av något slag. Som privatperson kan man bara avkräva avståndstagande från sina egna uttalande eller handlingar, man kan alltså frågas om man ångrar någonting dumt som man har sagt eller gjort tidigare eller om man fortfarande ar samma inställning. Jag kan med rätt frågas om mina texter till exempel.  

Men jag ombes att ta avstånd ifrån en del jag inte har kopplingar till, människor jag aldrig har träffat eller pratat med. Det är märkligt, jag känner inte dem och de känns inte mig men jag känner till deras handlingar. 

Här försöker jag att påvisa att jag kopplas ihop med en organisation som jag inte har med att göra, jag ombeds ta avstånd ifrån människor jag inte har kopplingar till, som jag inte känner, som jag aldrig har uttryckt sympatier för och så vidare. 

Det handlar om människor som ägnar sig åt förföljelse av minoriteter, avrättningar, massmord, tortyr, våldtäkter, slaveri, ockupation av hela samhällen, mord på oliktänkande, frihetsberövning av oliktänkande, de propagerar för kvinnohat, hat mot HBTQ. De hatar och terroriserar alla som på något sätt skiljer sig från de själv.

Här är du min extremt kortfattade beskrivning av vad IS sysslar med, beskrivningen hade givetvis kunnat göra mycket längre men texten var tänkt att skrivas i artikelform och inte bokform. Jag tycker mig beskriva IS som precis den fruktansvärda terrororganisation som den faktiskt är och jag försöker rada upp några av de rott som de begår dagligen.

Själv har jag aldrig gjort något av detta,

Aldrig faktiskt, inte en enda gång, inte en enda av de ovanstående punkterna har jag gjort mig skyldig till. Inte ens varit sugen. True story!

 jag är helt ofarlig,

Som en nallebjörn gjord på ekologiska produkter!!

 relativt snäll

Oftast i alla fall…

 och jag är en debattör som i flera år skrivit och pratat om hur vårt samhälle ska bli ett samhälle för alla, det är lite det som är grejen med att jag är antirasist och feminism , jag vill verka för en demokrati som tar till vara på alla människor rättigheter och ger alla samma chans till att leva ett bra liv i vårt gemensamma samhälle.

Detta är ju något frustrerande! I flera år har jag försökt att på olika sätt uttrycka mina åsikter i syfte att påverka samhället i en positiv riktning. Jag må inte vara den klockrenaste debattören och skribenten i världen, men jag kan helt ärligt säga att jag envist försökt att förhålla vikten av ökad tolerans, solidaritet och medmänsklighet.  Målet för min aktivism är ett samhälle för alla, där vi kan vara olika, där vi inte diskrimineras, där vi inte utsätts för förtryck och så vidare..  

De där dåliga som jag nämnde förut kallas IS och är en terrororganisation,

Dåliga + IS + Terrororganisation… men det var tydligen en väldigt oklar formulering och folk frågar fortfarande var jag tycker om IS. Jag tycker de är dåliga. Och terrorister. Det står ju faktiskt där. 

 många av deras mordoffer är liksom jag muslimer,

Personligen skulle jag tycker att det vore på sin plats att sluta ignorera det här i den offentliga debatten, det blir ganska absurt. Otroligt många av IS offer är muslim och väldigt många av de som riskerar sina liv för att strida EMOT IS är också muslimer. 

 jag har samma kön som deras som våldtäktsoffer

Mängder av kvinnor har våldtagits av IS, IS använder våldtäkt som ett vapen i sin krigsföring. Jag har skrivit en hel den texter om var jag anser om våldtäkter och det förtryck som mäns våld mot kvinnor utgör världen över.   

och min klädsel är inte godkänd av dem så jag klär mig som många av de som bestraffats av dem.

Min hijab är ingen hijab enligt IS…. jag är typ halvnaken enligt dem. De gillar inte när man är halvnaken. Man straffas om man klär sig som jag gör. 

De mördar även kristna så både jag och mina kristna vänner är personen IS inte skulle dra sig från att halshugga.

De mördar kristna och jag är dels före detta kristen och dels har jag kvar massor av kristna vänner som jag älskar och också samarbetar med i väldigt mycket. Så både jag och mina vänner skulle alltså riskera att mördas av dessa terrorister.  

 Och jag frågas, dagligen om jag tar avstånd ifrån dessa terrorister eller om jag stödjer IS. 

Dagligen. Varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag kan inte skriva en text om svensk skola utan att frågas om IS. Jag kan inte skriva om mobbning utan att frågas om IS. Jag kan inte skriva om global uppvärmning utan att frågas om IS. Förstår ni min irritation? Jag får mejl med bilder ifrån IS avrättningar ett par gånger i veckan. Oavsett var jag skriver om IS. Get it?

Jag är en feminist och antirasist som frågas om jag diggar kvinnohatare som förföljer minoriteter.

Försökte här visa på en paradox! Can you see it?

Varför? För att jag är muslim? 

Här sitter jag och gissar….

För att du ser att jag är muslim när du ser mig och det första du kopplar islam till är IS? 

Hoppsan, gissar igen… kan ju bara min längd också… jag är ju trots allt 167 cm… vi vet ju alla hur sånna är. 

Många islamofober, bland annat en hel del politiker inom Sverigedemokraterna har hävdat att det som IS, Al Quaida och liknande terrororganisationer representerar är islam i sin renaste och mest korrekta form.

Islamofober gillar wahabister… det ett som är säkert. De godkänner ALLTID deras (och bara deras) tolkning av islam. 

De enda som håller med om detta är IS, det är den finaste komplimang de kan få, alla ni som ber mg ta avstånd ifrån IS för att jag är muslim, alla ni som föreställer er IS propaganda som islams sanning tänker om islam precis så som IS vill att hela världen ska tänka om dem. Ni smickrar dessa terrorister och priset är alla oss andra, alla vi muslimer vars tro är ljusår ifrån allt IS predikar.

Tror faktiskt IS är väldigt tacksamma… De anser ju nämligen att jag inte är muslim, de anser att de är de ända muslimer och att de förstår islam rätt och att vi andra har fått allt om bakfoten. Massor av lärda muslimer (imamer, shekhar, “muslimska präster) har avrättats av IS för att de predikar en islam som inte är islam enligt IS. 

Det spelar ingen roll att jag har skrivit om IS och deras illdåd,

Skrev jag illdåd? Ja, det gjorde jag… det skulle inte IS gilla…

 det spelar ingen roll jag har förespråkar jämställdhet och demokrati, 

Jämställdhet och demokrati är ord som för IS är vad vitlök är för vampyrer om ni inte visste det. 

ingenting jag skriver spelar roll i det här fallet, jag frågas ändå “stödjer du IS eller tar du avstånd ifrån dem?” och därmed är jag associerad med värderingar och handlingar som jag dagligen argumenterar emot,

“Lite” tröttsamt blir det faktiskt….

Allt på grund av att islamofober försöker att demonisera mig som muslim.

Eller om det nu var längden…  

Så snälla, be mig inte ta avstånd från IS som om jag någonsin hade haft någonting med dem att göra.

Inte på grund av att jag inte hatar IS utan bara på grund av att jag skrivit tusen saker IS hatar och på grund av att jag inte har ett skit med dem att göra… lite det jag har försökt att påpeka i artikeln…

PS. Män är överrepresenterade bland terroristerna i IS, killar, tar ni avstånd?

Det gör ni troligtvis… men måste ni berätta det? Alltså, ni är ju ändå män… Män är ju betydligt mer överrepresenterade i terror, krigsföring mm än någon annan grupp. Så jag undrar lite om ni också får bilder på IS avrättningar skickade till er varje vecka med texten “KOLLA VAD FAN NI HÅLLER PÅ MED” och “DET HÄR BORDE GÖRAS MED DIG” och sen frågor om ni tar avstånd? Alltså, frågas ni om IS varje dag som om ni hade haft någonting med dem att göra to begin with? Hänger ni med?